Om Hillary Clinton blir demokraternas presidentkandidat kommer jag gråta som en man på en fotbollsmatch. Självklart av glädje, för er som undrar. Det ser tyvärr ut som att det går åt skogen för Hillary just nu.

Att välja en kvinna är sannolikt svårare än att välja en man, oavsett hans hudfärg, religion eller härkomst. Varför? Hur man bedömer kvinnor och värderar deras insatser kontra mäns insatser är fortfarande fyllt med fördomar om könsroller som gömmer sig längst bak i våra primitiva hjärnor. Några saker som sägs om Hillary är:

• Hon är en trött Clinton och en del av en politisk klan som aldrig kommer innebära en förändring
• Hon är en häxa som förstört en talang som Bill
• Hon är inte genuin utan en slipad och slätstruken konsultprodukt
• Hon ler onaturligt/stelt
• Hon är inget utan sin man Bill och det är han som styr politiken

Visst är hon slipad och visst tillhör hon klanen Clinton. Det är bra att hon är slipad, hon satsar inte på att bli ordförande för elevrådet, hon vill bli president i USA. Att hon är en politisk biprodukt till Bill är lite orättvist eftersom hennes politiska engagemang för en bra utbildning för alla sträcker sig långt tillbaka. Många av hennes idéer om en politik som syftar till att utjämna klyftorna mellan människor i USA har färgat Bills politik. Sedan måste man väl säga att en driven person som hon verkar ha haft mer än lovligt mycket tålamod med sin mans bravader och politiska karriär. Det är ingen slump att hon kan komma att bli den första kvinna som kandiderar till presidentposten.

Senast i december kom Investors undersökning om att 9 av 10 kvinnor fortfarande slår i “glastaket” i näringslivet i Sverige. Löneskillnaderna består fortfarande och likaså skillnader i sjukskrivningstal, kort uttryckt finns det mycket statistik som pekar på att kvinnors kompetens undervärderas och att den undervärderingen är kodad i vår inställning till hur vi i vardagen ser på olika människors insatser. Det är oftast subtila uttryck som i slutligen smyger in de värsta fördomarna. Det skulle på tal om det vara intressant att se vilka bilder media väljer att plocka fram på Hillary respektive Obama. Gunilla Jarlbo, professor på MKJ i Lund menar att slentrian är en faktor i hur medierna porträtterar kvinnor.

I sin bok ” Medier, genus och makt” säger hon att “År 2006 granskas kvinnor i medierna allt för ofta efter hur de ser ut och hur de klär sig och beskrivs som någons maka eller mor”. Det är inte konstigt att en kvinnlig politiker som har eller eftersträvar makt upplevs göra något onaturligt. Det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda i USA med tanke på mansdominansen i den amerikanska politiken.

Ingen skulle någonsin erkänna att de instinktivt reagerar så, det märks bara i “subtiliteter” som bildval och ordval i lägen där man beskriver personens för- och nackdelar som makthavare. Hillary har framställts som en hård, okvinnlig häxa.

Vad kan säga om hennes motståndare?

• Obama är en oerhört skicklig retoriker som entusiasmerar människor

• McCain var ungdomspolitiker när Jesus gick i kortbyxor
• Huckabee är en galen extremist som likt mullorna i Iran vill införliva den heliga skriftens lagar i den politiskt beslutande författningen.
• Alla är sjukt slipade, vissa är slipade i en annan form
• Alla har snopp vilket har gynnat dem i deras politiska karriär

Ponera nu att Hillary hade varit en ruskigt duktig och entusiasmerande retoriker som valt att skapa en “känsla av förändring” som strategi istället för att diskutera mer i sak. Hade hon då blivit kallad för en politikens bimbo som gärna vill men inte kan? Ponera att hon hade varit 71 år gammal. Är det möjligt att tänka sig det?

Efter denna redan långa och känslomässigt utmattande resa fick vi dock inget entydigt svar efter Super Tuesday. Nu utmejslas långsamt det svar vi längtar efter. Den som möter republikanen McCain i presidentvalet kommer inte att få det lätt. De är skrämmande duktiga på att kampanja och McCain har amerikanska folkets favoritegenskaper: Vit, äldre, man. Gud hjälp oss.

Programmet “9A” om en klass i en av Sveriges tio sämsta skolor ska bli en av Sveriges tre bästa klasser. De ska klara engelska, matte och svenska med minst VG. Programmet ger en otroligt bra bild av hur skolans befintliga lärare inte ens ser problemet med deras bristande kunskaper och hur det dream team av inplockade lärare börjar att bena upp brister för att hitta vägen fram till framgång.

Den avhandlar något så olidligt ledsamt som en eviga diskussionen om utbildning genom att visa små klipp ur verkligheten och i dem fånga åsikter, känslor och stämningar.

Jag kommer att följa denna serie som är ett exempel på hur bra public service kan vara när det är som bäst.

Jag var på ett seminarium på SNS Vision igår om privatiseringen av säkerhetspolitiken. Det är inget nytt eller dåligt att försvaret lämnar ut uppgifter på den privata sektor så länge det är uppgifter som matlagning, leverans av material som kläder, papper, mm. Det som svårigheten är när uppgifterna tangerar det som stridande förband har ansvar för i konfliktdrabbade områden.

Talare i panelen var Sabrina Schultz, Director of policy, British Association of Private Security Companies (BAPSC), Alyson Bailes, tidigare chef för bla SIPRI och Political director,  Western European Union, Ola Engdahl, jur. dok .  och biträdande chef för Folkrättsavdelningen på Försvarshögskolan och moderator var Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister.
Det mest intressanta var att området är nästan helt oreglerat. Det näst mest intressanta är att det är PSC ( Private Security Companies i USA Private Military Firms) som driver en ökad reglering.

Visst finns det lagar och regler som även gäller dessa företag men stater har ofta svårt att hitta ett bra sätt att följa företagens verksamhet eller upprätthålla lagar när anställda i dessa företag begår övergrepp eller missköter sitt arbete. Problemet kan delas upp i två områden, när någon begår övergrepp mot människors rättigheter och när företag missköter sina uppgifter tex bryter mot ingånga avtal.

Det fösta är självklart dålig reklam för företagen själva så det finns ofta regler för hur man beter sig och konsekvenser som om man inte följer företagets regler. Jag tycker inte att det räcker när man rör sig i gråzonen mellan det som uppgifter för stridande och det som är civila uppgifter. Det är inte alltid lika lätt att upptäcka när denna typ av företag skummar pengar från det offentliga.

Frågorna hopade sig under seminariet:

• Vilken status har säkerhetsföretagen i ett konfliktområde? Är de stridande eller civila?
• Vem är deras befälhavare om de är stridande?
• Om de är stridande bör de inordnas i den organisation som någon av staterna sänt?
• Om de gör sig skyldiga till brott men förhandlat till sig immunitet mot lokala regelverk hur ska då den stat företaget kommer ifrån upprätthålla sina lagar gentemot företaget?
• Om företaget är från ett land och den anställde som begår brottet är från ett annat vilken stat ska sköta ansvarsutkrävningen?
• Har säkerhetsföretag som fått i uppgift att vakta militära anläggningar status som civila eller stridande?
• Vem räkning agerar de för då?
• Vem kontrollerar servicen på den tjänst företaget erbjuder?
• Varför behöver man exportlicens för export av vapen men inte export av säkerhetstjänster?
• Finns det uppgifter som absolut inte bör läggas ut på privata säkerhetsföretag?
• Hur ska länderna i NATO kunna samarbeta i konfliktdrabbade områden när USA försvar genomgått en snabb transformation med stort nyttjande av PMF när europeiska länders försvar inte har gått samma väg?

Tyvärr finns det inte alltid tydliga svar och intresset för den här utvecklingen inom säkerhetspolitiken är förhållandevis litet. Företagen har problem med legitimiteten och demokratierna har problem med att vi medborgare inte kan utkräva ansvar eller har tillgång till den öppenhet som en demokratisk stat oftast måste ha. Undrar om någon av våra riksdagsledamöter tänker ställa frågan till vår regering om den svenska utvecklingen och förhållningssättet?

“Mitt framgångsrecept är en socialistisk retorik men en borgerlig politik”, säger Björn Rosengren i Axess-Tv. Jag undrar varför han aldrig skröt om det på partikongresserna eller varför Persson inte hade det som “one liner” när han förklarade vår näringspolitik. Rosengren leverar grodor utan att vara något som helst medveten om att det är just grodor inte guld som ploppar ur munnen.