Man får aldrig säga till en blond donna med jättetuttar att det finns kändisar som inte är kända för sin talang. Det är en öm punkt och bör ej tryckas på. Man riskerar att få en kraftig tillsägelse om bristande mognadsgrad och en och annan hint om att man är en bitter gammal kärring.

Natacha Peyre, denna JÄTTETALANG, är upprörd eftersom Pernilla Wahlgren har skrivit om fenomenet att man inte längre behöver kunna något för att vara känd, man behöver bara bli en “blond donna med jättetuttar”. Wahlgren skriver att kändisskapet i sig verkar har blivit ett yrke. Peyre har precis bytt karriärstrategi från “glamourmodell som inte kan vara förebild för unga tjejer” en “jag-vill-vara-en-förebild-för-andra-tjejer-karriär”. Det är säkert därför hon verkar så förvånad och stött.

Peyre visar vad hon egentligen tycker genom att attackera Wahlgren med kommentarer som “tycker det är sorgligt att en medelålders kvinna med barn sitter och pratar om sådant som hon inte har den blekaste aning om”. Det faktum att hon är medelålders och har barn verkar vara ett minus enligt Peyre. Det diskvalificerar nämligen Wahlgren från att tycka om att talang ersätts med silikon. Peyre däremot är mer än kvalificerad att tycka om talang och kändisskap för hon har haft silikon i brösten.

Intressant logik måste jag säga. Särskilt intressant eftersom Peyre kallar Wahlgren för omogen. Att insinuera att trötta medelålders kvinnor med barn inte ska göra sig besvär och tycka verkar däremot Peyre tycka är moget.

Tycker alla förebilder för unga tjejer att medelålders kvinnor med barn inte ska göra sig besvär med att tycka om kändisskap? Är det några andra åsikter de ska hålla för sig själva? Är detta något som gäller oss trötta kärringar utan barn också?

Jag vet inte om Peyre verkligen är lite småkorkad men hon gör sig själv ingen tjänst genom att hoppa på Wahlgren för att hon är en medelålders kvinna med barn.

Det lätt att konstatera att Wahlgren står kvar som vinnare när röken efter blondinduellen lagt sig. 1-0 till medelålders kvinnor med barn.

…sitting in a tree k-i-s-s-i-n-g. Nu är det bara en vecka och två dagar kvar tills Piraya föder sina valpar. Ingen vet hur många men hon är tjock som en melon på mitten. För 51 dagar sedan parade vi henne med Arnold aka Arne. En söt vit frall-pojke. Så nu håller vi tummarna för att allt går bra och att valparna är många och friska.

Skälla är inte lätt

I väntan på Pirayas fral-bebisar roar jag mig med filmer på andras frallbebisar. Här är Cooper som visar varför man inte kan låta bli att älska Franska Bulldogar.

Min favorit hittills: “Han tappade ögonkontakt med bollen”.

Andra floskler:

“Nu får vi bollen gratis igen”.

“Gärna någon som kan fiska upp den typen av nickar”

“Det är poängen som räknas”

“Det kan bli en hög studs, det kan bli en låg studs”

“Han kör en helikopterfint”