Stockholm var först ut.  Göteborgsregionen och Göteborg pratat ihop sig om trängelavgifter. Nu kan även Norrköping få trängselavgifter. Det verkar som att acceptansen för det utskällda Stockholmsförsöket ökat och många fler regioner/städer ser fördelar med avgifterna. Frågan är bara var pengarna hamnar. Blir det fler och bättre vägar eller kommer man satsa på kollektivtrafiken i området.

Det vore ju lite klokt att storsatsa på att få fler inbitna billister att åka kollektivt med genom ökad tillgänglighet och ökad kvalitet. Men det måste nog gå hand i hand med förslagen som mynnar ut från den nya kollektivttrafikutredningen . Tyvärr har jag inte hört något gott om de förslagen, snarare väntar många sig det kaos som uppstod i Storbritannien när de avreglerade sin kollektivtrafik.

Det pågår en jämnställdhetsdiskussion mellan Hans Dahlgren, Magdalena Andersson och Anna König Jerlmyr på Newsmill. Temat är hur vi bedömer Mona Sahlin, som kvinna eller som partiledare och vilka fördomar som gör att vi har svårare att bedöma Mona utifrån samma premisser som till exempel Fredrik R. Anna hävdar att det är en genus- och kvoteringshets inom (s) som gör att alla kvinnor kommer fram på grund av att de är kvinnor och att de bara ses som kvinnor. Så enkel är den moderata analysen. Så om vi slutar prata om kön och bara pratar om individen så kommer alla orättvisor att försvinna. Jag gillar tanken men inser snabbt att det är ett önsketänkande för så ser inte världen ut.

Oavsett om Andersson och Jerlmyr anser att man inte ska bedöma folk för deras kön så är det precis det som hänt under tusentals år. Mannen, och även hos moderaterna, bedöms alltid som nummer ett. Så verkar det även vara hos moderaterna som aldrig haft en kvinnlig partiledare. Eller är det för att ingen av de kvinnor som sökt sig till moderaterna inte skulle klara Fredriks jobb?  Att erkänna att det finns orättvisor är att möjliggöra en förändring.

Magdalena Andersson har själv kritiserat den sneda könsfördelningen hos moderaterna där hon konstaterar att moderatmännen innehar 70 % av ordförandeposterna i kommunerna. Samtidigt sneglar hon avundsjukt på centerns Maud Olofsson som det verkar gå bra för. Men som sagt, Maud är centerpartist, inte moderat. Det är ingen slump.

Jag förstår att det är lite smaskigt och väldigt enkelt att ge sig på socialdemokraterna och dess partiledare precis i början av jobbkongressen. Saken är den att det inte funkar när man själv kommer från ett parti som är skitdåliga på jämställdhet internt och attacken görs med lite “vi är alla individer-floskler”. Vi är både individer och delar av ett system där fördomar reproduceras mellan individer. Partierna är delar av det samhälle där fördomarna florerar och kan aldrig hävda att de är mindre fördomsfria, även om de kan hävda att de har högre ambitioner att bli fördomsfria. Det är lite mer komplicerat än vad moderaterna vill påskina.

Det verkar som att det inte blir några webbsändningar från SAPs kongress i Älvsjö. Konstigt. Eller hur!

Detta är mitt område. Jag gillar och ser en hel del på tv och har alltid gjort det. Det finns dock vissa program som måste utgå och några filmer som inte borde få visa mer.

• Tv3 måste sluta visa “Pelikanfallet”. Ni har slitit ut filmen. Sluta nu.
• Glamour. Bara lägg av.
•  The Barchelor, Barchelorette, Cougar, Mammas pojkar och alla de serierna som verkar sändas från samma hus där dejtingsugna röstas ut en efter en. Vi fattar nu, det finns folk som letar efter kärleken men vi orkar inte en utdragen speedating till. Problemet är att det skulle vara tomt i rutan på Kanal 5 halva tiden.
• Sabrina tonårshäxan. Ingen kommentar
• Scrap heap challenge. Vem tittar på det här??? Vem önskade sig programmet???
• Hemsökta hus, Ghost hunters och andra program med grågrön bild och människor som smyger runt och lyssnar efter ljud i gamla knarriga hus.
• Lipstick jungle och alla andra Sex and the cit-wannabees. Det är gjort. Bättre. Gå vidare.
• TV-shop. Nej det finns inga mirakelkurer mot fetma, rynkor, stökiga hem och dåliga kockar. Fortfarande.

Det finns många, många fler exempel på återanvändning gone wild. Är tv-genierna verkligen så få att kanalerna inte orkar göra annat än att köra Doktorn kan komma om och om och om och om igen? Uppenbarligen. Bra för affärerna?  Det verkar snarare som att tv håller på att begå självmord, långsamt men bestämt.

Chic har utnämnt tre brudar som lägger multum på sina kläder till de “chicaste”. Stil har inte längre något att göra med känsla för färg och form utan för hur mycket du shoppar.  Charlotte Perelli skryter om att hennes bröllopsklänning kostade “sexsiffrigt” inte att den var fin och att hon trivdes i den.

Dyra vanor framställs som den ultimata framgångsfaktorn. Att vara en smart, lycklig men inte så chic kvinna verkar inte vara möjligt i den världen. Det är inte längre kvinnan som definierar kläderna utan kläderna som definierar kvinnan. Det är en bra start på en konstig definition av framgång och lycka som rotat sig.

Jag vet, alla bestämmer själva hur de ska förhålla sig till de åsikter, trender och information vi möter i vår vardag. Men kom igen vi vet hur påverkade vi blir. Om media är en statsmakt är Charlotte Perelli en minister i regeringen med Blondinbella som statsminister. Du kan själv fylla i namnen på resten. Det är en regering med mycket inflytande och lite ansvar. Jag förespråkar inte censur med en polis som ska bestämma vad som är hälsosamt att läsa eller se. Det är lika farligt som det låter. Däremot ska makterna granskas. Tänk er shoppingmaffian på Dokument inifrån.

Att en mindre konsumtionsinriktad livsstil idag snarast kan betecknas som “alternativ” är ett tecken i tiden. Normen är “jag shoppar alltså finns jag”.

Att ha en stor skara vänner, en lycklig familj, nära förtrogna, utbildning, bildning, att vara sparsam, klok och empatisk ramlar raskt ner på top-listan av önskvärda egenskaper/förutsättningar. Att handla dyra kläder ofta klättrar lika fort upp. Jag är väldigt mätt på shoppinghetsen. Det är lite som när jag i högstadiet tröttnade på alla märkesidioter som så likadana ut. Ska framgång nu återigen definieras av ett gäng som inte kan få uppmärksamhet för något annat än dyra kläder?

“Big-brother-kändisarna” är numera utbytta mot “chic-maffian”. Att vara känd för ingenting har bara bytt ansikte. Blondinbella som verkar vara en begåvad ung kvinna är mer mån om att prata kläder än att prata om sin karriär som bloggare och ni vet att hon är inte ensam. Att höra Pernilla Wahlgren prata om sina skor är vanligare än att höra henne prata om sin karriär som artist. Å ena sidan får de gärna vara kända för sina dyra vanor men ännu hellre ökända. Ökända därför att deras opinionsbildning bidrar till att människor med mindre pengar tycker det är rimligt att skuldsätta sig för Balenciagaväskor och Gucciskor.

Ja jag vet att det låter väldigt präktigt. Inga problem jag kan vara präktig om det bidrar till färre skuldsatta och fler glada.