Det pågår en jämnställdhetsdiskussion mellan Hans Dahlgren, Magdalena Andersson och Anna König Jerlmyr på Newsmill. Temat är hur vi bedömer Mona Sahlin, som kvinna eller som partiledare och vilka fördomar som gör att vi har svårare att bedöma Mona utifrån samma premisser som till exempel Fredrik R. Anna hävdar att det är en genus- och kvoteringshets inom (s) som gör att alla kvinnor kommer fram på grund av att de är kvinnor och att de bara ses som kvinnor. Så enkel är den moderata analysen. Så om vi slutar prata om kön och bara pratar om individen så kommer alla orättvisor att försvinna. Jag gillar tanken men inser snabbt att det är ett önsketänkande för så ser inte världen ut.

Oavsett om Andersson och Jerlmyr anser att man inte ska bedöma folk för deras kön så är det precis det som hänt under tusentals år. Mannen, och även hos moderaterna, bedöms alltid som nummer ett. Så verkar det även vara hos moderaterna som aldrig haft en kvinnlig partiledare. Eller är det för att ingen av de kvinnor som sökt sig till moderaterna inte skulle klara Fredriks jobb?  Att erkänna att det finns orättvisor är att möjliggöra en förändring.

Magdalena Andersson har själv kritiserat den sneda könsfördelningen hos moderaterna där hon konstaterar att moderatmännen innehar 70 % av ordförandeposterna i kommunerna. Samtidigt sneglar hon avundsjukt på centerns Maud Olofsson som det verkar gå bra för. Men som sagt, Maud är centerpartist, inte moderat. Det är ingen slump.

Jag förstår att det är lite smaskigt och väldigt enkelt att ge sig på socialdemokraterna och dess partiledare precis i början av jobbkongressen. Saken är den att det inte funkar när man själv kommer från ett parti som är skitdåliga på jämställdhet internt och attacken görs med lite “vi är alla individer-floskler”. Vi är både individer och delar av ett system där fördomar reproduceras mellan individer. Partierna är delar av det samhälle där fördomarna florerar och kan aldrig hävda att de är mindre fördomsfria, även om de kan hävda att de har högre ambitioner att bli fördomsfria. Det är lite mer komplicerat än vad moderaterna vill påskina.

Jag har ruvat lite på en kommentar jag hörde i vintras. Kommentaren handlade om att det är för många unga kvinnor som föreslås för högre poster inom socialdemokratin. Jag blev irriterad men inte förvånad över den totala bristen på insikt om hur jämställdheten ser ut i politiken. Manliga nätverk dominerar fortfarande och bara för att man utser en och annan kvinna får vi inte jämställda partier. Jag är socialdemokrat men är ganska säker på att det ser likadant ut i många andra partier.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att räkna ut hur bitterkukarna kommer fram till att kvinnor tar över samhällen, politiken, företagen eller var det nu månde vara. Om man tror att socialdemokraterna tas över av kvinnor så är vill jag lugna och försäkra om att detta inte är fallet.

1. Männen är fler: Majoriteten av de personer som finns runt Mona Sahlin är män, majoriteten av de socialdemokratiska kommunalråden är män, och så vidare och så vidare
2. Män är genier : Trots att en del av männen som utses till olika poster inte är de skarpaste verktygen i verktygslådan så ses de ofta som smartare. Kom igen nu , vi har grabbar i partiet som föreslår nationella program mot mördarsniglar. Hur svårt kan det vara?
3. Män är politiskt tunga: När jag träffat en del av de män som blivit utsedda till olika poster har jag ibland trott att politiskt tung betytt - jättetjock. Någon annan intellektuell förklaring är svår att hitta. Kvinnor avfärdas oftare med argumentet att “hon är inte tillräckligt tung”.
4. Mannen är mer erfaren:  Kvinnor kan vara 100 år gamla och fortfarande inte ses som tillräckligt erfarna. Se på Mona Sahlin som suttit i ett antal regeringar, varit partisekreterare och som ansågs vara mindre erfaren än Fredrik Reinfeldt som typ varit föreningsordförande i en MUF-förening i sitt bostadsområde.

Risken att kvinnorna som bestämmer i mitt parti blir för mäktiga eller för många är minimal. Efter 100 år av tunga, efarna, manliga genier börjar vi sakta ta oss framåt mot ett mer jämställt parti. Tyvärr kommer det komma bakslag. Nästa generation av unga män hos socialdemokraterna verkar nämligen tro att “genus” är ett kod-ord för att få ligga.

Som den bitterfitta jag är kommer jag inte ge mig. Ni kan lugnt lita på att jag kommer vara överallt och räkna hur många kvinnor det är i församlingen, räkna inlägg och lägga små gruskorn i bitterkukarnas maskineri.

Vill du lära dig? Här är en länk till CDONs hemsida där du kan köpa bitterfittebibeln nummer ett “Det andra könet” 

Igår valdes Anneli Hulthén att efterträda Göran Johansson som socialdemokraternas gruppledare i kommunstyrelsen i Göteborg. Reaktionerna har varit olika. Jag själv tycker att det är bra med en kvinna på posten som kommunstyrelsens ordförande. Det är första gången någonsin det är en kvinna trots att vi befinner oss i år 2008 och trots att det är 61 år sedan första kvinnan kom in i riksdagen. Nu är fem av sex gruppeldare i Göteborgspolitiken kvinnor. Ett hett tips är att det beror på den totala manliga dominansen hittills.

Jag tror inte att Anneli Hulthén kommer vara hjälpt av att vara kvinna, kanske kommer det inte heller ligga henne i fatet. Däremot är det glädjande att se att det blir fler och fler sprickor i glastaket även i mitt parti och politiken. Kanske kan näringslivet lära något av det. Eller vad säger det hårt ansatta Volvo?

GP undrade vad läsarna ville att Anneli skulle driva för frågor som kommunstyrelsens ordförande. Någon hävdade att man måste bryta segregationen i Göteborg och det är en sådan där fråga som hela tiden förändras och som därför tar tid men där Anneli som byggnadskommunalråd redan bidragit mycket genom att bla hålla hårt på att alla områden ska ha blandade upplåtelseformer och inte minst genom att Göteborg håller uppe byggtakten. Tyvärr krävs det att även de kommuner som Täby som knappt släpper in någon över kommungränsen börjar ta sitt ansvar för flykting- och integrationspolitiken i Sverige. Det är en lång och uppslitande debatt som inte kommer avta för än Täby öppnar gränserna för invandring

Några andra kommentarer var från två män som ville att hon skulle avgå med en gång. Lite surt och lite pinsamt för dessa herrar måste jag säga. Att de inte röstar på Anneli gör ju att man får större förtroende för henne. Jag känner till typen. Min morfar är en sådan som alltid tror att han gör allt bättre, själv. Ingen annan förstår tyvärr riktigt hur genial han är. Dessa herrar verkar ha lika bristande insikt om att de företräder en grupp som antagligen är grymt olämpliga att leda en stad med en halv miljon invånare.

Anneli kan ju vara ganska bestämd, precis som Göran, precis som många andra ledare oavsett om de är kvinnor eller män. Det är bra om det blandas med att man lyssnar in åsikter från många olika håll, även från dem som inte är riktigt som en själv. Lika bra är det när lyssnande ledare har förmågan att sätta ner foten efter att han lyssnat, pratat och utvecklat lösningar. Man kan inte föra dialog utan mål. Jag förutspår att Anneli kommer få kritik för att hon är för hård.

En anledning kommer att vara att hon ibland kommer vara för hård - ingen är perfekt. En annan anledning är att vi fortfarande förväntar oss att kvinnor som leder ska sockra sina uppenbarelser och sina budskap lite mer. Det ska vara lite mer honung och lite mindre eld och muskler. Några slipsar senare står vi ändå där med en kvinna som gruppledare. Spännande. Lycka till Anneli!

Vill du veta mer kan du läsa på wikipedia eller Socialdemokraterna i Göteborg

DN hävdar att Anneli inte är så karismatisk. Undrar om det är bristen på hemma-hos-reportage eller mjuk jag-är-också-mamma-framtoning som gör att de säger så? Så länge media lägger större vikt vid kvinnliga politikers kläder och familjesituation så tar jag medias bedömningar av samma kvinnor med en nypa salt.

Jag tycker att göteborgarna kan skatta sig lyckliga att socialdemokratin i Göteborg väljer att lyfta fram en enivs och klok kvinna (första gången någonsin och inte en dag för sent) på posten som gruppledare och kommunstyrelsensordförande ( än så länge…). Det är inte helt lätt att få en kommun med nästan 45 000 anställda, en halv miljon invånare och en omsättning på ca 35 miljarder att röra sig i rätt riktning. Hon är en göteborgsk, socialdemokratisk pitbull som lever som hon lär. Inte så dum deal för göteborgaren med andra ord. Hur många andra politiker känner du som pratar sig varma om miljön säljer sin bil för att cykla överallt? Jag känner bara en.

Det ska bli intressant vad Nima Sanadaji kommer fram till i sin kommande bok “Jämställdhet inom räckhåll- om kvinnors framsteg i arbetslivet” som han skriver på uppdrag av stiftelsen “Den nya välfärden”. I stiftelsens reklambilaga till DN 4 oktober 2008 skriver han att det är politiken inte patriarkatet som bromsar jämställdheten.

Det finns ett uttryck som heter “som man frågar får man svar”. Nimas fråga verkar vara lite oklar. Det kan bero på att han inte riktigt greppar de teoretiska grunder som utgör basen för att man ska få vettiga svar om jämställdhet. Det är lite som att bedriva forskning om nationalekonomi utan att förstå nationalekonomins grunder. Samtidigt vet jag att respekten för genusvetenskap inte är lika stor som för nationalekonomi. Många män tänker att om jag känner kvinnor och ser dem på jobbet så kan jag göra en god jämställdhetsanalys. Samma män tror inte att de kan bedriva forskning i nationalekonomi för att de har en hushållsbudget.

Jag är inte heller genusvetare men jag tar det de säger om sitt forskningsfält på allvar och använder kunniga som referenser. Nima däremot är biokemist så jag undrar verkligen hur detta ska sluta. Vad vet jag, jag har använt läkemedel och ätit mat med tillsatser så det kan kanske bli en forskarkarriär i alla fall.

Det första problemet uppenbarar sig i Nimas rubrik i artikeln. “Politiken, inte patriarkatet bromsar jämställdheten” . Hmm patriarkatet är ju en lika aktiv ordning i politiken som i resten av samhället. Framgångssagan om att så många kvinnor i Sverige i förhållande till andelen kvinnor i andra länder är yrkesverksamma har att göra med politiska beslut. Förr hette det dagis, nu heter det förskola och finns för barn från ett års ålder. Då kan kvinnor både jobba och ha barn. Förr som nu är det ju faktiskt kvinnor som föder barn och männen som smiter undan ansvaret. Det positiva är att fler män idag tar sig tid för sina barn framför sin karriär. Fortfarande ett politiskt beslut.

Jag delar Nimas glädje över att det finns unga kvinnor i USA som tjänar mycket pengar. Det är otroligt bra. Det finns ändå många som inte kan jobba för att det är mer socialt acceptabelt att stanna hemma med barnen och för att det är dyrt, dyrt, dyrt med förskola och hemhjälp. Vad händer med deras ekonomiska frihet, deras lön om de skiljer sig?  Vad händer med karriärkvinnorna när de vill skaffa barn? Är den nya välfärden att tvingas välja mellan ett bra arbete med bra lön och barn?

Det ska bli intressant att se vad Nima säger om lönegapet - det gap som inte kan förklaras av kompetens, erfarenhet mm. I Sverige tjänar män i snitt mer än 20% än kvinnor dels beror det på att kvinnor jobbar i underbetalda låglöneyrken dels beror det på att kvinnor som utför samma jobb som sina manliga kollegor ändå får lägre lön. Kort uttryck finns det en diskriminering på samhällelig nivå och på individnivå. Hur Nima ska lösa detta utan att göra alla kvinnor till småföretagare (en grupp som trots den fina benämningen inte har det så fett) eller införa en kundförvirringsmodell vet jag inte.

Detta känns som ett beställningsjobb från stiftelsen Den nya välfärden, ett politiskt beställningsjobb som ska leda i bevis att Patrik Engellaus världsordning är den rätta. Kommunikativt känns det inte heller så genomtänkt. Några tips till Den nya välfärden:

• Oavsett politiska åsikter är det alltid bättre om experten verkligen är expert. Hyr in en genusvetare
• Börja leta efter dem på universitet och högskolor
• Hittar ni inte en ta in någon som kan hantera de teoretiska grunder och som brinner för jämställdhet